En svart rubrik!

I dag kunde man läsa en svart rubrik i Aftonbladet om hur Huddinges Team 00 hetsades fram att slåss med varandra på isen. Den gamla Djurgårds legendaren Nicklas Falks son spelar i laget och man ville vinkla artikeln som att Nicklas förkastade detta.

När jag sedan såg klippet som någon förälder hade skickat in till Aftonbladet så såg man att det var ju ingen fara med denna övning som gick ut på att spela smålagsspel och efter spelet så skulle man avsluta med ungefär 45 sekunders brottning på isen för att trötta ut sig ordentligt. Sedan på signal så upphörde brottningsmatchen och nästa uppsättning av spelare kom in för att fortsätta att spela.

Detta är ett väldigt vanligt träningsmoment i Nordamerika och jag har uppfattat som att det blir allt vanligare även i Sverige och detta klipp var väl ett bevis på det. Även vi i Täby HC har tillämpat brottning både på och utanför isen för att det är en riktigt bra träningsform både för styrka, uthållighet och kondition men även mentalt.

Så i min värld har Huddinges tränare inte gjort något fel utan försöker att fostra duktiga hockeyspelare som ska klara av den moderna ishockeyn som innehåller mer kampmoment och fysiskt spel än tidigare. Men detta har tydligen Aftonbladet missat helt och väljer att smutskasta engagerade och drivna eldsjälar som brinner för ishockeyn och för att hjälpa barn och ungdomar att utvecklas.

Jag har nog nämnt det någon gång förut men Ishockeytränare är nog ett av de mest utsatta yrkena för du har så många olika individers ögon på dig och alla dessa ögon ser bara sin son. Det kan vara allt i från en klapp på hjälmen som uppfattas som en slag mot huvudet. Tro mig, jag har vart med om det.

Lycka till Huddinge 00 och jag hoppats att vi möts i Mitt i Cups finalen 2012!

Fredrik Nygren

Väldigt bra!

Ovan ser vi Stockholms Ishockeyförbunds inbjudan till en domarutbildning på Torsdag i samband med NHL Premiären i Globen i helgen. Detta är ett väldigt bra initiativ av arrangörerna och jag blir glad när jag ser den. För hur ska domarna hänga med i utvecklingen som den svenska ishockeyn går emot om de aldrig får influenser från Nordamerika. Nästan varenda lag i Sverige samt Tre Kronor vill spela en snabbare och mer transatlantisk ishockey där hockeyn både blir snabbare och tuffare. De får influenser från NHL och nordamerikansk junior och pojkhockey.

Men hur lätt blir det egentligen för domare när helt plötsligt alla lag spelar aggresivare med information från förbund och landslag på hur man ska checka och så vidare. Många domare lever kvar i den gamla "hederliga" svenska ishockeyn där knappt några tacklingar utdelas och lagen väntar ut varandra i mittzonen. Där den bästa ledaren är den som står tyst en hel match och håller masken och aldrig höjer sin röst, han ska bara stå där och iakta sitt "självspelande" piano.

När ska vi lära domarna att döma efter de nya kraven och den nya ishockeyn som även innebär en högre ljudnivå och hur kan vi förvänta oss att de ska göra det när ingen har berättat hur de ska döma, precis som vi tränare och spelare har fått lära oss hur vi ska spela. Jag säger absolut inte att domarna ska behöva ta emot skit från ledare och spelare för det tycker jag inte om, men om en spelare, ledare eller förälder skriker "HEJ" vid en missad slashing eller liknande så är det inte riktat till personen under den randiga tröjan utan till just domaren och hans uppgift att se till att lagen håller sig inom regeleboken. Precis samma "HEJ" hade förekommit om en ficktjuv hade snott en handväska på stan och sprungit.

Ja, jag vet att domarna i NHL är välbetalda och kan ta emot klagomål på ett annat sätt än vad juniordomare i sverige ska göra. Jag säger absolut inte att vi ska ha det klimatet i svensk juniorhockey som vi har under NHL matcherna och ni som sätt HBO 24/7 vet vad jag pratar om. I NHL tar domarna emot ord som "Fuck" och "Stupid" från spelare och ledare och det ska vi absolut inte ha i svensk ungdoms och junior hockey. Men om en domare från NHL kan lära en domare här att inte ta åt sig av kritiken så kan även en svensk domare då och då acceptera ett "HEJ" om han missar en situation.

Därför är detta i mina ögon helt fantastiskt att Stockholms pojk och junior domare får chansen att höra från NHL domarna vilket klimat de är vana att döma i och kan få vissa tips och råd. Det kan vara allt ifrån hur man ska hantera en jobbigt ledare eller spelare eller hur man hanterar ett misstag och hur man kan tänka för att placera sig bättre i olika situationer på isen. Hur viktigt det är att få bort tacklingar mot huvudet men även att fina och hårda tacklingar är positivt för laget.

Jag hoppas helt enkelt att de får lära sig mer av den Nordamerikanska hockeykulturen som vi spelare och ledare har fått tagit del av men där domarna inte har fått den information de behöver.

Fredrik Nygren

Saknad!

I bland funderar jag på om jag saknar livet i USA eller inte, till största delen gör jag inte det. Jag trivs bra här hemma i Sverige och njuter ofta av min tillvaro. Men så fick jag se ett filmklipp på Facebook med mitt gamla lag Team Maryland Team 97 som hade spelat en match förra veckan då reste sig håren på armarna. Bara under detta 39 sekunder långa klipp så mindes jag tillbaka på min tid där. Vilken skillnad i hockeykulturen, vilken inlevelse och energi från alla inblandade.

Motiverade och segersugna spelare som vet att de måste göra sitt bästa i varje situation och som alltid tävlar med och mot varandra. Högljudda och motiverande coacher som driver på sina spelare och är tydliga och instruerar i sitt agerande. Föräldrarna är det ingen större skillnad på om jag ska vara ärlig även om de amerikanska kan låta lite högre. Sist men inte minst fokuserade och konsekventa domare som håller en bra och jämn nivå i sitt agerande och som framförallt inte påverkas av coacher, spelare eller publik. En bra domare ska inte synas i spelet utan bara flyta med men vara opartisk och konsekvent i sin bedömningsnivå. Vi vill absolut inte ha spelare som åker runt och gnäller på domaren, men domaren måste kunna döma under högljudda och stressade situationer. Inte det lättaste alla gånger men lär man sig att inte ta saker personligt (som är riktigt svårt) så har man kommit en bra bit på vägen. I USA så är varje match ett mindre krig och allt är på allvar, men efter matchen så är man vänner igen och skakar varandras händer på isen både spelare och ledare.

Jag tror att det är viktigt att lära från varandra och se framåt i vår utveckling, vad kan vi lära från andra hockeykulturer och vad kan de lära av oss. När jag i somras träffade Pär Mårts så var han inne på exakt samma linje som jag vad gäller det amerikanska även om jag allt för ofta får träffa människor som inte gillar denna energifyllda miljö som kan uppstå under en hockeymatch.

Precis som USA har mycket att lära från oss när det gäller individuell träning i yngre åldrar samt hur vi hanterar kost och återhämtning. USAs "fastfood" kultur sätter sig även på unga atleter och tyvärr är ett snabbt och bra matalternativ ofta en flottig pizza med en chipspåse eller en hamburgare. Samtidigt så är detta som en god vän ofta säger bättre än ingenting alls då vi här hemma ofta "glömmer" att ta med oss någonting att äta i samband med träning.

Fredrik Nygren

Boston Bruins!

Då vart det till slut Boston som rättvist vann Stanley Cup. Mer energi, mer fysik och bättre inställning på spelarna som inte vek ner sig. Precis det som behövs för att vinna ett slutspel. 2 offensiva kedjor och 2 defensiva? Glöm det, Boston körde med 4 kedjor som kan bidra till segern och som kan både försvara sig och anfalla. Morderna spelare som Marchand i Boston är idealspelare som symboliserar framtidshockeyn och Boston hockeyn, men tyvärr har han stora attitydsproblem som han måste jobba bort. Då är det viktigt att laget även har en sådan spelare som Recchi i laget, en 43 årig ledare som lär spelare som Marchand hur man ska bete sig i vissa situationer. Det spelar nästan ingen roll vilken kedja Boston har på isen för alla smäller på, skapar energi och gör mål. Ett bra försvarsspel med bra backar och en grym målvakt ger en enorm trygghet i laget.

Ska jag vara ärlig så körde Boston över Vancouver i denna serie och 4-0 på bortaplan i en Game 7 säger det mesta.

Jag hade väldigt gärna sett Hensik Sedin lyfta Stanley Cup, och i min besvikelse så tycker jag tyvärr att han och Daniel ta på sig lite av kritiken av att de måste stå upp bättre för sig själva och laget. Ska Daniel slå tillbaka när han får ta emot 7 slag i ansikten av Marchand i Game 6? En bra fråga, men han ska defenitivt inte bara stå där och ta emot dessa slag och skrika åt domaren precis som en lillebror ropar på mamma när storebror är elak. Åk därifrån i så fall men acceptera inte Marchands beetende. Sedinarna behöver inte slåss eller spela fult, de är ju bäst i världen på sitt spel och jag gillar när de fullständigt leker med motståndarna men de måste tuffa till sig lite grann när det är Stanley Cup final på schemat. Det är heller inget roligt att se att de efter Game 7 är -4 i prottokollet, när de är Vancouvers första kedja och de som ska leda laget. Den som försökte leda sitt Vancouver i dag och som jobbade stenhårt i alla situationer i mina ögon var Kesler.

Det vart en tråkig final där man satt och hoppades på att få se ett eller flera Vancouver mål som kunde jämna ut matchen, men innerst inne så visste man att det var kört när Boston gjorde 2-0.
Ett stort grattis till Boston!
Fredrik Nygren

VM silver!

Jag började att skriva en gång i tiden för att rensa huvudet på tankar och känslor och när jag ser hur förnedrade Tre Kronor blir i en final i VM så känner jag många ledsna och negativa känslor.

Hur kan man som landslag i en sport som går ut på att vinna förbjuda spelarna att använda en vinnande taktik? Varenda coach i NHL vill ha ner puckarna djupt i motståndarnas zon och sätta press på motståndarnas backar. I första och andra perioden behöver vi inte dumpa pucken mot Finland och spelar bra, men i tredje perioden så kräver situationen det men då kan vi inte ändra vårt beteende. Då vill tränarna ha ner puckarna djupt ner, men då klarar som sagt spelarna inte att ställa om sitt spel.

När jag i går träffade Per Wirén som sa till mig att när man som coach har tappat glöden och viljan att vinna så kommer man inte orka att driva och göra ett bra jobb som coach längre. Ishockey är en idrott som går ut på att vinna, vill vi inte det så kan vi lägga ner. Jag skickar inte kritik till förbundskaptenen utan till vårt synsätt i Sverige. Vi måste bli bättre på att vinna och anpassa oss efter motståndet.

När jag efter 2 år i USA lärde mig mer om deras vinnarkultur så var det inte så svårt att göra bra resultat här hemma i Sverige med pojklag! Jag tycker att mycket i USA är vansinnigt och förbud att passa backhand är ren dårskap i min värld. Men likaväl är förbud att lägga ner en puck djupt i motståndarnas zon dårskap. En snabb och aggressiv ishockey med situationsanpassade beslut är i min värld framtiden för hockeyn och även om det sticker i ögonen på folk så måste vi i bland blicka framåt. Men alla tränare har olika idéer och tankar och jag respekterar alla.

Vi har som även tränare ett ansvar att utbilda och utveckla spelare och det är oerhört viktigt, och framförallt i yngre åldrar så kan det vara viktigare än att vinna. Men vi måste även lära dom att värdera situationerna och fatta vinnande beslut i varje unik situation, i bland är en dragning bäst, i bland en pass och i bland ett skott osv. De spelare som blir skickligast individuellt och besitter en bra grundteknik och ett stort spelsinne kommer att klara uppgiften bäst och troligtvis gå längst.

Jag tillhör en av dom som tycker att träningen upp till 12 års ålder enbart ska bestå av teknik, men sen måste vi bygga upp nästa steg med blandannat passningar och spelförståelse. Tekniken ska fortfarande utgöra 60-70% av träningen upp till U16 men det är viktigt att prata om spelet ishockey. Tvinga inte in spelarna i för mycket systemtänk, men linjer och tydlighet i olika situationer är viktigt att förstå, sen kommer de flesta tränare i äldre lag att ha olika system och spelidéer. När Flempan och Stockans 91 lag dominerade Stockholms hockeyn så byggdes deras spel på den individuelle spelarens skicklighet i tekniska detaljer. Men de lagen hade tränat teknik sen de var små och var på den tiden överlägsna de flesta motståndarna tekniskt och kunde därför bygga sina spel på det. När ett mindre skickligt lag tekniskt bygger sitt spel på teknik så kommer det garanterat inte gå lika bra. Men det är aldrig försent att träna teknik med spelare, men vill man vinna matcher så är det viktigt att veta när och hur man använder sin teknik bäst. Personligen tycker jag att man ska få använda sin teknik hur mycket man vill i samspel med sina lagkamrater i anfallszon. Där ska vi söka kombinationer och dragningar som leder till målchanser. Men vägen till anfallszon ska vara rak och väldigt snabb. Helst ska vi ta oss in med puckkontroll och fart brett i zon.

Oavsett hur man spelar så är det viktigaste som ungdom och juior tränare att utveckla individer och motivera dem och förklara för dem hur dom ska kunna lyckas som hockeyspelare och hur mycket träning som ligger bakom. Ge alla samma förutsättningar i träning och förklara att ingenting är omöjligt.

På landslagsnivå så går det ut på att vinna medaljer för sin nation och jag trodde att man hade lärt sig läxan i OS förra året mot Slovakien då dom stängde mittzon och kontrade. Då slog tanken mig att man kanske borde prova att lägga ner pucken djupt i deras zon och jaga (dumpa), men det gör inte vi svenskar för att det är "fult". Jag höll med om det fram till den dagen och fick strida mot alla amerikaner att det vi gjorde i Sverige var det bästa och hade det bästa spelet, men efter den matchen så började jag ändra uppfattning. I går mötte vi ett Finland som spelade som Slovakien gjorde i OS och vi gick på samma mina igen.

Jag tycker inte att vi ska bygga vårt spel på "dump and chase" men vi måste kunna plocka fram det om motståndet kräver det. En dump bygger inte på att ge bort pucken, utan det bygger på att passa en spelare som är på väg framåt i hög fart och är i passnings skugga för en kross pass (precis som vid Finlands 4-1 mål). Per Mårts har många grymma tankar och idéer och inom några år kan tre kronor vara bäst! Rom byggdes inte på en dag, så fortsätt att jobba hårt Mårts!

Nu har jag skrivit av mig och vet att många kommer att tycka att det jag skriver är ren idioti, men det är ju perfekt annars skulle ju alla ha samma spel och samma åsikt.

Grattis Finland,
Fredrik Nygren

SMS på isen!

SMS och Internet förstör kommunikationen på isen.

Jag precis som många andra tränare vill att spelarna ska prata på isen när de tränar och spelar match, de måste kommunicera med varandra så man vet var de andra befinner sig. Men jag anser att dagens ungdomar kommunicerar alldeles för mycket genom SMS och på Internet så de lär sig inte prata ordentligt. Kanske vore lättare att ha med sig mobilerna ut på isen så skulle de kunna SMSa varandra när de vill ha en passning.

Skämt och sido så har det blivit så lätt att skicka ett SMS i stället för att ringa till sina vänner och med det finns det både för och nackdelar. Men för mig som tränare när jag står på isen så ser jag bara nackdelar. Det är så tyst på isen och ingen vågar öppna munnen och om någon stackare gör det så finns det genast "experter" på läktaren som tycker att den spelaren är en "diva" som ropar efter en passning. Det är lite osvenskt och det sticker lite i ögonen på folk precis som att trycka ner pucken djupt i motståndarens zon om man är hotad i mittzon.

Men mitt budskap med detta inlägg är att ring i bland också så att ni lär er att prata med folk, SMS är bra men i bland måste vi ringa!

Fredrik Nygren

Blixten slog ner i DC!

Washington Capitals är återigen utslaget ur Stanley Cup och denna gång kanske på det jobbigaste sättet under de senaste fyra säsongerna. Jag var på plats i Verizon Center 2008/2009 när Sergei Fedorov med 5 minuter kvar av tredje perioden satte ledningsmålet för Caps mot Rangers. Ett mål som betydde att man skulle gå vidare till den andra omgången av slutspelet. Den stämningen som fanns i arenan då var nog det sjukaste jag har varit med om. Hela Verizon Center stod bara och skrek för fulla halsar de 5 sista minuterna, man kunde inte höra vad folk skrek men dom bara stod och ylade av lycka. Där fanns även en förväntan och ett nytt hopp på att Capitals skulle vara framtidens lag med alla dessa stjärnor. Kanske skulle det gå hela vägen redan då, men en viss Crosby tillsammans med sina lagkompisar satte stopp för Caps fansens drömmar den gången.

2 säsonger senare så lyckas man återigen att slå ut Rangers i första rundan, men sen då? I mina ögon så har Caps ett av de bästa lagen på papperet i NHL, men saknar framförallt duktiga defensiva backar. De bästa backarna i Caps är med i målprottokollet match efter match men håller inte tätt bakåt. Men tyvärr så är det inte där hela problemmet ligger, vart vi hittar på problemet är inte heller jag rätt man att berätta men jag har sett en del av problemet. Om man år efter år är bäst i serien men sämst när det gäller, så måste det bero på någonting och jag tror att det beror på spelarnas och ledarnas slutspelsnerver. I ett slutspel så måste man ändra karaktär och beteende, du måste nästan vara en helt annan person. Skulle alla inklusive han själv kunna vara som Ovechkin är i grundspelet så skulle Caps vara Stanley Cup mästare inom en snar framtid. Den viljan att tävla och den orädslan i varje moment måste alla spelare ha, man får aldrig tveka. Men tyvärr verkar även Ovechkin ha tappat lite av detta sedan alla tidningar gick ut och sågade honom förra säsongen på grund av sitt hårda och fysiska spel.

Tidningar gillar att hitta syndabockar och tyvärr har Nicklas fått mycket skit den senaste tiden i amerikansk press att han har gjort för lite mål. Men vi vet alla att han inte är någon utpräglad målskytt, han är en playmaker som ofta hellre passar än skjuter men visst kan det vara så att han borde skjuta mer. Men tänk om alla medspelare hade gjort mål när dom har fått en pass av honom, då skulle läget se bättre ut. Detta är ingen enstaka spelares fel och det är löjligt att hänga ut en sån som Nicklas som är en av de mest lojala och trofasta lagspelarana som har skådats i NHL.

Problemet ligger i lagmaskinen Capitals, bli en maskin så vinner ni.

Fredrik Nygren

Ett svar!

Jag fick en intressant frågeställning på mitt inlägg "Nu flyger vi" och jag väljer att svara med ett blogginlägg:

Hypotetisk fråga;
Om man är av åsikten att sin egen Mr. Miyagi inte ser storheten i mig som individ och man tycker att Mr. Miyagi krediterar inte mig tillräckligt mycket, ska man då bara finna en ny Mr. Miyagi att knyta an till? Om min egen Mr. Miyagi väljer att söka nya utmaningar och äventyr (tänk lagbyte, klubbidrott..) bör jag då följa efter min Miyagi?

Frågeställningen är intressant ur perspektivet om, och bör man, byta klubb efter vad som behagar?

Här kommer mitt svar:

Det finns många fall där tränare och spelare inte kommer överens och i dessa fall så är det bäst för båda parter om någon av dessa byter miljö om det inte går att lösa efter ett samtal mellan personerna. Är de flesta i laget nöjda med tränaren så är det bäst om spelaren byter, men är det tvärtom så är det bättre om tränaren byter.

Alla har ett fritt val att byta så som hockey Stockholm är uppbyggt och vantrivs man med sin idrott och tvingar sig själv att gå dit även fast man inte vill så ska man ju verkligen inte fortsätta. Men sen är det viktigt att se sig själv i spegeln och se vad som ligger till grund för sitt missnöje?

Alla kan heller inte ha samma relation till sin tränare och det kommer alltid att finnas de som har en bättre och sämre relation till tränaren i ett lag. Men det blir ohållbart den dagen man inte ens kan prata med varandra och har det gått så långt så är verkligen ett miljöombyte på sin plats.

Tycker man att man får för lite uppmärksamhet och känner att man är bättre än vad tränaren tycker så är det ju viktigt att motbevisa för tränaren att man ska får mer uppmärksamhet och mer förtroende och det gör man ju på bästa sätt genom att prestera varje gång man får chansen. Ska man byta tränare eller lag så är det ju viktigt att man byter till ett lag där man vet att tränaren har ett stort förtroende för mig som individ och det kan ju vara väldigt svårt att veta på förhand. Men förtroende är något man bygger upp och något man förtjänar, man känner när manhar någons förtroende och det är något som man växer av, men det är viktigt att leva upp till det och ta det på rätt sätt.

Det handlar även väldigt mycket om roller och vilken roll man har i gruppen och var man har placerat sig själv i för roll. Skiljer sig spelarens bild av sin egen roll med tränarens så kan det även där bli oklarheter och missnöje hos båda parterna, men detta går oftast att lösa med ett samtal. Resten av lagets bild av sin medspelares roll är också otroligt viktig och lever spelaren inte upp till den så stöter han/hon ofta ut sig själv ur gruppen. Accepterar man inte gruppen som individ eller om gruppen inte accepterar individen så är det kanske dags att byta miljö för allas bästa. Tränaren och lagets förväntningar på dig som individ sätts ofta efter ditt vanligaste beteende, så hur du är mot andra betyder otroligt mycket för din överlevnad i gruppen.

Man ska idrotta för att man själv vill och ska man orka idrotta på en hög nivå och lägga ner nästan all sin tid på det så är det viktigt att man trivs och har roligt. Livet är för kort för att gå runt och vara missnöjd och besviken på andra för att det inte funkar för mig som individ. Man gör ett eget val var man vill utöva sin idrott och har man funnit en Mr Miyagi som tror oerhört mycket på mig som individ så har jag definitivt gjort min idrott till något roligare och mer motiverande att gå till. Mr Miyagi betyder inte allt, men har är definitivt ett stort hjälpmedel för mig som individ.

Tack och hej!
Fredrik Nygren

Nu flyger vi!

Vill du lära dig att flyga så måste du pröva dina vingar. Se om de håller och misslyckas du så måste du pröva igen. Du har bara en chans i livet att lära dig så det kommer att krävas oerhört mycket tid och kraft men vill du verkligen så kommer du att lyckas.

När andra tycker att du är en dåre för att du gör det på ditt eget sätt eller för att du lägger ner så oerhört mycket tid på det du vill, så måste du koppla bort dem och fortsätta att öva. Du måste hitta de bästa redskapen och den bästa läraren för att underlätta din träning och när läraren ser kunskapen i dig och vill satsa på dig så måste du ta chansen. Oavsett vart redskapen eller läraren befinner sig så måste du kanske offra mer tid för att finna dem. Karate Kid fann Mr. Miyagi och vart en karate mästare, vill du lära dig att flyga så får du finna din egen Miyagi som kan hjälpa dig mot din resa upp i det blå.

Miyagi kommer att ställa krav på dig och vill du inte själv flyga så kommer du aldrig att göra det. Men lägger du ner din tid och kraft så kommer Miyagi att finnas där för dig i vått och torrt. Visar du ditt förtroende för honom så kommer han att göra allt i sin makt för att du ska lyckas.

Vi drömmer om olika saker här i livet och vill vi så kan vi lyckas uppfylla dem eller åtminstone komma väldigt nära. Jag ville bli ett spelande hockeyproffs när jag var barn, men jag satsade inte tillräckligt mycket på det och fann aldrig min egen Mr Miyagi. Eller så gjorde jag det, men var för dum för att förstå att det var han. Jag hade nog aldrig känt ett så stort förtroende från någon tränare förut men på grund av yttre faktorer som längre resväg och färre nära vänner så vart min tid med honom väldigt kort, ett beslut som jag många gånger i livet har ångrat lite grann. Men i stället så tog det bara några år innan jag insåg att jag skulle få bli en Miyagi åt andra, en sådan person som brann för att hjälpa människor att uppfylla deras drömmar. Det var min uppgift här i livet och jag fick lägga alla andra drömmar åt sidan. Jag är glad och stolt över mitt beslut och känner till viss del att jag har kommit ganska nära min barndomsdröm.

Jag vet att jag aldrig kommer att lyckas med alla, men att få jobba med människor som verkligen vill något är helt fantastiskt. Många kommer att tycka att jag är fel Miyagi för just dem men förhoppningsvis så kan några se mig som en bra lärare och vägledare som passar dem.

You can do it,
Fredrik Nygren

Alla vägar bär till Rom!

Ett inlägg som jag har velat skriva länge och ett tema som berör många. Jag ska inte göra det så utdraget och långt men budskapet ska vara tydligt och riktat till individer som tycker att hockey är tråkigt för att de aldrig får chansen i Div.1 eller inte blir uppmärksammade på TV-Pucks uttagningar.

För i dag kom det som hela 96 kullen i Stockholm har väntat på, den första uttagningen av spelare till det som till slut ska bli 2st TV-Puckslag i Stockholm. Jag är oerhört stolt och glad över de tio spelare som kom med från Täby HC team 96. Ett stort grattis till er, från mitt hjärta. Samtidigt som jag gläds oerhört mycket med dem så blir jag vemodig och ledsen när jag tänker på de som i mina ögon också borde fått chansen. Men precis som rubriken så hoppas jag för deras skull att de inser att det faktiskt är sanningen i allra högsta grad.

Säsongen 98/99 spelar en 20 årig Johan Franzén i Div 3 klubben Boro/Vetlanda. Div.3 i all ära men kom igen nu, jag skulle utan några problem platsa i Div.3 med en veckas träning i benen. Div.3 är en väldigt låg nivå för en 20 åring och vem skulle då kunna tro att denna 20 åring 6 år senare spelar 80 matcher i ett av NHLs bästa lag? Johan har haft en makalös resa och visat att vägen till toppen går via otroligt hårt arbete och en vilja av stål. Det är inte så svårt att förstå varför han kallas "The Mule" när man ser en match med Johan. En otrolig 2 vägsspelare som gör allt för sitt lag. Johans lagkamrat i Detroit Thomas Holmström spelade med Boden i Div.1 säsongen 93-94, säsongen 96/97 spelar Thomas 47 matcher i NHL med Detroit.

Johan och Thomas är bara två av flera exempel på spelare som har vandrat andra vägar än de spikraka mot toppen.

Ett råd till er som inte kom med på dagens uttagning. Ta det som en tändväska och visa hela hockey Stockholm varför just ni skulle vara med. Var en grym lagspelare som sliter i varenda situation, sätt upp mål och kriga för dom varje dag. En dag når ni toppen om ni bara vill och då har ni bevisat för er själva och alla andra att just ni skulle varit med på en uttagning som skedde när ni var 15 år gamla. Ni spelar ishockey för att ni älskar det mest av allt och låt saker som detta få er att älska ishockeyn ännu mer.

Denna uttagning har skett av individer som har valt spelare som de har fastnat för och ni var inte en av dem just nu. Det måste man respektera då dessa personer har fått detta uppdrag och alla människor tycker och tänker olika. Det hade garanterat sätt annorlunda ut om någon annan tagit ut 68st spelare. Ingen skulle plocka exakt samma spelare och i någon annans ögon så hade ni kanske varit där. Så fortsätt att jobba ännu hårdare redan i morgon på er träning eller match.

För er som kom med på denna uttagning så ska ni vara glada och stolta för att ni har gjort något riktigt bra. Se det som en morot som motiverar er ännu mer i er långa resa som ishockeyspelare och var ödmjuka och trevliga mot era lagkamrater som har gett er utmaningar på träningar och matcher varje dag. Gretzky tackade alltid laget för att han insåg att utan sina lagkamrater så hade han aldrig gjort så mycket poäng.

Nicklas Bäckström köpte en Ipad till alla sina lagkamrater I Washington Capitals när han fick sin löneförhöjning för att han ville tacka dem av samma anledning. Ödmjukhet tar oss långt här i livet oavsett om vi blir hockeyproffs eller inte.

En vanlig väg mot toppen och elitserien går via Elitklubbars Juniorlag där man blir upplockad och får chansen i A-lagen. Men det är även vanligt att man blir värvad från en av de lägre divisionerna och vandrar uppåt i seriesystemen. Så Tv Pucken, Hockeygymnasium, Pojklandslag osv är inget måste även om det öppnar sig många dörrar dessa vägar. Men vill man verkligen bli hockeyproffs så måste man bestämma sig och jobba för det varje dag och då kan jag lova er att ni kommer att komma någonstans i livet, alla kommer inte till NHL men ni kommer att vara stolta och glada över det ni har uppnåt.

Så på med blåställen och jobba vidare alla hockeyungdomar i Sverige, ni är grymma!

Fredrik Nygren

Det nalkas slutspel i Stockholm!

Mitt i Cupen är nu över och alla Stockholmsklubbar sitter och väntar på slutspel och eventuella kval upp och ner i seriesystemen. För Täby HC så väntar slutspel för 96, 97, 98 och 99 där alla lag har laddat ordentligt med miniläger och hårda träningar. Team 96 och 97 får även i dagarna varsin "handbok" inför slutspelet på flera sidor med viktiga saker att tänka på samt olika spelsituationer som uppstår i matcherna.

När jag bodde i USA så fick bläddra igenom ett exemplar av en scoutingrapport som ett NHL lag hade gjort om det andra laget inför slutspelet. Här fanns i stort sätt all information om det andra laget med all statistik, spelsystem, kedjeformationer, offensiva hot, tekningsvarrianter, specialteams (Power och box play) mm. Fullt så utstuderad är inte Täbyspelarnas handböcker, då vi endast möter varje lag en gång i slutspelet. I NHL spelar man bäst av 7 matcher och det är väldigt viktigt att ta reda på allt man kan om fienden innan det är dags för det stora slaget. Så i Täby fokuserar vi på vårt eget spel och hur vi ska lösa de olika utmaningarna som kommer att dyka upp på vägen mot finalen. Ett enda litet misstag kan kosta oss precis som alla andra lag hela slutspelet och i stället för att vinna så får man försvinna. Men det är oerhört viktigt att spelarna förstår vad som krävs för att nå hela vägen och förhoppningsvis kan jag och Raffe få dem att förstå det eftersom vi har varit där tidigare med olika lag. Några av spelarna har även de spelat final tidigare i andra klubbar och kan förhoppningsvis hjälpa sina lagkamrater med rutin och erfarenhet för att nå hela vägen.

I slutspelet så gäller det att hålla sina nerver i styr och inse att man inte har tid och utrymme att bli för nervös och stressad. Nervös är det naturligt och bra att vara, men det gäller att ta till vara på nervositeten på rätt sätt. Kan man inte hantera den så presterar man under sin förmåga och gör lätt mycket misstag. Är man inte nervös alls så är risken att man blir lite ofokuserad och inte hittar rätt uppladdning, det i sin tur leder till att man går ut med en dålig inställning och även då presterar under sin förmåga. Så det gäller att hitta sin egen "Peak Peformance" där m an presterar allra bäst. Jag har sätt många fall av båda dessa, då spelare har varit för nervösa och för lite nervösa. Är de för nervösa så är ofta blicken tom och man är väldigt spänd och stressad. Är man för lite nervös och ofokuserad så ser man loj och oengagerad ut med en ganska trött och avspänd blick.

Många av spelarna kommer i slutspelet att stå inför sina viktigaste matcher någonsin och varje vinst betyder att de är ett steg närmare en final. Detta gör förstås spelarna fruktansvärt nervösa, och de flesta vet vad som gäller och får även höra det från föräldrar och ledare gång på gång; Kom igen nu killar, vinna eller försvinna. Detta leder till att spelarna känner en stor press på sig själva och laget, därför kan de lätt bli oroade och bekymrade över vad som händer om de förlorar. Så det är viktigt att vi vuxna förmedlar våra budskap på rätt sätt och hittar varje individ och hans "Peak Peformance". Vissa spelare behöver bli påminda dagligen och vissa spelare behöver inte höra ett ord om slutspel för att prestera på sin maxnivå. Det laget som har flest spelare som kan prestera på sitt max kommer även att stå som vinnare av slutspelet.

Jag hoppas på ett roligt och spännande slutspel i Mitt i Cupen 2011,

Fredrik Nygren

Håll fast vid er dröm!

När idrottsföräldrar är missnöjda så undrar jag om de någonsin frågar sina barn, eller gör de sina barn medvetna om att de bör vara missnöjda för att de själva är det? Det finns massor av olika sätt att utöva sport på och det finns massor av olika ledare i landet och i resten av världen. Alla dessa ledare har både styrkor och svagheter och det är omöjligt att hitta den perfekta ledaren som alla är nöjda med. Det kommer alltid att finnas människor som är missnöjda med det ena eller det andra och finns det inget att vara missnöjd över så är vissa missnöjda ändå. Synd bara att de lyckas att ta så mycket energi från andra människor för det är ju inget kul att vara missnöjd alldeles själv, man måste ju hitta någon annan att dela sitt missnöje med.

Sen finns det underbara individer som vill spela ishockey och som tycker att det är det roligaste som finns, men tyvärr så minskar intresset och viljan när föräldrarna berättar för dem hur dåligt allting är, träningen och tränarna och inte minst ert sätt att spela på. Dessa spelare visar ofta en osäkerhet och förvirring när det är dags för match för att föräldrarna och tränarna säger olika saker. Vem ska jag lyssna på?

Det finns människor som tar energi och så finns det människor som ger energi.

Sen finns det människor som är övertygade om att just deras sätt att se hockey på är det rätta.

Men vad är rätt och vad är fel? Finns det några rätt och fel?

Jag har lyssnat till coacher i NHL som är oense om vad som är rätt och fel att lära ut barn och ungdomar, vissa tycker att man ska lära barnen spelsystem och andra tycker att man skall lära dem att dribbla så fort som möjligt. Jag har hört NHL spelare som tycker att det är vansinningt att inte träna backhand i unga åldrar och så har jag hört gamla NHL spelare som nu är coacher och som förbjuder sina spelare att använda backhand. Jag har hört TV-pucks tränare som säger till sina spelare att slå sarg ut och så har jag hört TV-pucks tränare som vill ha bort dribblingar i mittzon. Jag har även noterat att tränarna i Elitserien har olika synsätt på hur ishockey skall spelas och att de har olika spelsystem.

Vem bestämmer egentligen vem som har rätt av dessa människor? Jo det gör vi själva med hjälp av våra egna värderingar och synsätt som vi har fått med oss under våra hockeyliv. Vi bygger upp vårt eget lilla synsätt av hur ishockey skall spelas. Vi bestämmer själva vad vi påverkas av och vilka intryck av andra människor som attraherar oss mest.

När jag flyttade till USA så fick jag höra samma snack som jag får höra nu, fast då hette det att jag bara körde teknik och inget spel. även om det inte var sant så var det den bilden folk hade av mig och de flesta svenskar. När jag sedan har bott i USA i två år så är det samma visa igen men åt andra hållet. Nu pratar folk om hur jag bara kör som i USA och tror att jag är häftig som har bott där i 2 år. Men jag är samme person som jag var för 2 år sedan, förutom att jag har ökat min kunskapsbank och tagit del av en annan och mer krävande hockeykultur. När sedan jag och Raffe slog våra påsar i hop så har vi byggt upp en spelidé som vi båda tror på och vill jobba med. Men även i detta land så finns det så klart "Veta bättre typer" som har byggt upp sin egna lilla bild av oss och vår verksamhet.

Ni får tycka vad ni vill, men håll det gärna för er själva.

Det är underbart att få komma till en träning eller match och se alla förväntansfulla och laddade spelare som vill göra det roligaste som finns i deras liv. Det är det som ger mig energi och det som kommer att ge mig energi även i fortsättningen.

Fredrik Nygren

Seriefinal!

Med Tumba Cupen i benen för både Almtuna och Täby 96 så möttes lagen på Måndagen i en seriefinal där Almtuna vid seger hade chans att gå om Täby i tabellen. Efter en jämn och välspelad första period som inte bjöd på så många målchanser åt något håll så stod det 0-0. Det hade då delats ut totalt 14 utvisningsminuter (10 för Täby och 4 för AIS), men båda lagen försvarade sig bra och bjöd inte på några direkta lägen.

I andra perioden hettade dock matchen till och ytterligare 26 (6 för AIS och 20 för THC) utvisningsminuter delades ut. Båda lagen förbättrade då sina powerplay spel och vi fick se 3 stycken mål i numerärt överläge. Täby gjorde två och Almtuna ett innan matchen blåstes av och seger till Täby med 2-1. Ingen direkt välspelad match med skönspel från något av lagen men väl en riktig krigarmatch med mycket känslor och viljor. Almtuna är ett väldigt bra lag med en snabb och rolig ishockey och Peter har gjort ett kanon jobb med detta lag.

Jag pratade med Nyllet här om dagen och vi pratade mycket om hockeyn i USA och Sverige och att all hockey blir snabbare och mer fysisk, det är mer och mer kamp än något skönlir alá Sovjet på 70 och 80 talet. En sak som har försvunnit mer och mer är 1 mot 1 situationerna där forwarden lyckas utmana backen och komma runt. Dels så är backchekingen mycket bättre och dels så är backarna mycket skickligare på att spela klubba mot puck. Den morderna spelaren faller också längre i från jämnfört med vad den en gång var och nu gäller det mer att hitta så kallade "Energispelare" som bidrar med fart och fysik. Kan man dock utveckla dessa spelare till spelskickliga och tekniska spelare så har man hittat en toppmordern spelare som kommer att vara mycket eftertraktad på marknaden.

Det här traditionella svenska att det viktigaste är inte att vinna utan att delta försvinner också mer och mer och nu kommer vi närmare Nordamerika där alla medel är tillåtna för att vinna matcher. Det blir mer tävling och kamp i matcherna och det är ju faktiskt där som vi har legat efter i Sverige i flera år. Detta gör även matcherna roligare och mer spännande att följa när hockeyn blir mer intensiv och impulsiv. Nu gäller det bara att alla lär sig att följa utvecklingen även om det kommer att svida i mångas ögon i början när förändringen är i rörelse. Detta gäller såväl spelare, ledare och domare. Vi blir tvugna att höja toleransnivån ytterligare ett snäpp och inte slå på djungeltrummarn så fort det har hänt några "ovanligheter" i en hockeymatch.

Rivaler på plan, men inte på stan!
Fredrik Nygren

När katten är borta så dansar råttorna på bordet!

Aik som kallar sig själva och blir gärna kallade råttor av sina antagonister har under över 100 år sysslat med idrott i alla dess former. I går dansade Täby 96 och "råttorna" i Aik på isen där Täby vann med 3-0 efter en hyfsat jämn och spännande match.

Men min rubrik syftar så klart på något helt annat och på det faktum att jag och Raffe i helgen åkte till Sundsvall och utbildade oss ännu mer när vi var på Svenska Hockeyförbundets kurs "Vägen till Elit 5" som var en ganska bra kurs i mina ögon. Men under vår vistelse i Sundsvall så passade Team 97 på att slarva och dansa bort sig själva ur 2st seriematcher i Div.1, en serie som vi ledde innan helgen men där vi nu har halkat ner till en obehaglig 6e plats. Så nu är det dags att sätta på sig blåställen igen och visa alla vilket bra lag vi kan vara. Alla lag gör och kommer alltid att göra plattmatcher och det är antalet plattmatcher per säsong som bestämmer hur bra och jämna vi är som lag.

Men ur ett rent idrottspskykologiskt perspektiv, ska det verkligen behöva bli så att man sjunker ner ett par nivåer bara för att huvudtränarna inte är på plats? Jag tror att de riktigt drivna spelarna håller sig på en hyfsat hög nivå då de ställer höga krav på sig själva, men de spelare som måste bli drivna för att prestera sjunker ofta ner till en riktigt låg nivå och förstår inte att han spelar ishockey för sig själv och inte för sin tränare. Dessa spelare kan då bli den stora skillnaden mellan vinst och förlust i jämna matcher, då de drar med sig andra spelare på en lägre nivå. Då är det viktigt att vi som tränare och ledare får spelarna att förstå vad som krävs för att nå toppen och att dom är införstådda med det. Det är nog vår största uppgift som tränare att ge dom den informationen men sedan måste dom själva leva upp till det. Då vet vi som tränare att vissa spelare är lättare att övertyga än andra och vissa kommer kanske tyvärr aldrig gå att övertyga, men man får inte ge upp även om det i bland känns tungt. Försök att ha en tilltro till alla och få resten av laget att övertyga dessa individer.

Bryt mönster säger många nu, åk till Gröna Lund och gör någonting kul. Men hockeyn är ju kul, och det är kärleken till den som ska bära oss framåt igen. Glädjen och viljan att få spela ishockey tillsammans med sina lagkamrater är det som ska lyfta laget. Ett oerhört hårt arbete där vi måste jobba med att ta bort den mentala spärr som skiljer Ovechkin från alla de övriga spelarna i världen. Mission impossible? Vi får väl se, men ska man nå trädtopparna så måste man sikta på månen.

Kursen i Sundsvall då? Jo den var som sagt helt okej och det var många besökare på plats och vi hade alla något gemensamt i ishockeyn. Vi fick lyssna på föreläsningar och titta och analysera många matcher i U18 tuneringen för landslag som spelades där. Jag fick under helgen en ny favorit spelare som hade nummer 10 och spelade i Schweiz, han var nästan en kopia av min vän Joe Snively som spelar i Washington Little Caps Team 96 och som även gästspelade med oss i Täby tidigare under säsongen. Spelaren i Schweiz hette Alessio Bertaggias och var en riktigt skön lirare med ett underbart driv och gjorde hela tiden det oväntade. Schweiz gjorde i tuneringen totalt 5 mål och Alessio gjorde 4st av dessa och passade fram till det 5e. Lägg hans namn på minnet för att det kommer att dyka upp fler gånger.

Det som var positivt med kursen var ju även det faktum att svensk hockey och alla dess landslag vill och har börjat spela en mer offensiv och rakare ishockey, där man söker spelare med ett bra driv, orädda och som har en bra kondition. Det kändes bra för mig och Raffe för att Tre Kronors spelidé byggde på mycket av de punkter och tankar som även vi har anamat i Täby HC. Men är det inte lite lustig och intressant att USA har börjat titta mer på svensk och Europeisk hockey samtidigt som vi i Sverige och Europa har börjat ta efter mer av den translantiska stilen. När jag bodde i USA så pratade många om att kopiera och ta efter den svenska modellen, och nu bor jag här och får höra samma sak fast åt andra hållet. Personligen tror jag som jag alltid har gjort på en total och situationsanpassad ishockey med hög fart och mycket energi. Europa och Nordamerika kommer väl att mötas någonstans på mitten.

Må så gott,
Fredrik Nygren

Till er!

Jag minns vad Per Wirén sa till mig en gång. Fredrik, vi hockeytränare jobbar dygnet runt. Jag minns just de orden för att de verkligen stämmer, det är alldeles för ofta man vaknar upp mitt i natten sömnlös och funderar eller oroar sig för saker som har hänt eller kommer att ske i jobbet (hockeyn). Jag minns även att samme kloka karl sa till mig att det är omöjligt att göra alla nöjda, det går bara inte. Då syftade Per på föräldrarna till spelarna som alltid kommer att mäta sin nöjdhet i sonens insats eller speltid. Men jag har insett att man kan göra spelare i ett lag nöjda om man ger dom ett förtroende och uppmärksammar varje individ i ett lag. Spelarna måste få känna sig sedda och måste ha roligt när dom utför sin idrott annars orkar dom inte.

Jag har insett att man som tränare måste göra någonting som är roligt eftersom spelarna kommer och tränar 6 dagar i veckan och får under varje pass jobba under otroligt höga krav även om man ligger längst fram eller längst bak nivåmässigt i laget. Alla spelare i ett lag kommer inte att nå hela vägen, men vi kan ge de som vill dit rätt förutsättningar och redskap för att komma dit och sen är det upp till dom själva.

Den energi och det drivet som vi ger spelarna och som spelarna ger oss är en ömsesidig respekt som höjer alla inblandade. Skulle man komma till en träning och se detta så skulle man inte bli lika förvånad när man ser en match med våra lag. När den energin följer med till matcherna så ekar det i ishallarna i landet och många rycker på ögonbrynen och tänker att det är ju bara en hockeymatch. Helt rätt, det är bara en hockeymatch men den betyder olika mycket för olika människor och man kan utföra den med olika mycket energi. I bland går det över gränsen och då får alla inblandade stå för sina misstag och gå vidare.

Jag som har sett och följt Ovechkin på nära håll som är världens just nu bäste hockey spelare vet att trots all skit han har fått tagit genom åren så finns det ingen som kan ändra honom. Han är bäst för att han är den han är och inte försöker vara någon annan. Däremot är han snabb med att erkänna och inse sina misstag och som sagt dom sker för att han spelar med en sån otrolig energi och glöd som ingen annan besitter. Han sticker ut från mängden och det sticker i ögonen på folk.

Sen jag började som tränare 2002 så har det tagit upp det mesta av min tid och jag har tappat många kontakter och relationer på vägen. Men jag älskar det så mycket även om jag som sagt jobbar och tänker hockey 24 timmar per dygn. I dag blev jag så glad när jag kom ner till hallen och ser att 45st spelare från Team 96 och 97 har tagit sig till träningen och sliter i 3 timmar för att dom älskar sin idrott lika mycket som jag. De är där för att de vill och det stärker mig och ger mig mer kraft i mitt arbete.

Jag är så oerhört stolt och glad över er spelare i dessa två lag för att ni är så oerhört starka och fina människor som orkar kämpa så hårt som ni gör.

God kväll,

Fredrik Nygren

Borta bra men hemma bäst!

Det stämmer verkligen i mitt liv och det känns verkligen bra att vara hemma och jobba i Sverige igen. Även om det är mycket att göra och många timmars arbete så känner jag ändå en helt annan tillfredsställelse än den jag gjorde i USA. Jag saknar många människor i USA, men livet utanför är bättre här och det finns alltid något att göra och alltid folk att prata med.

Ishockeyn är annorlunda här och den stress som finns i USA över snabba resultat och lyckade powerplay finns inte på samma sätt här, utan här tänker man lite mer långsiktigt och har mer tålamod med sin träning. Här finns det även oerhört mycket mer tid att träna och bli bra, med 6 träningar i veckan så går det att bygga upp individer långsiktigt och med duktiga individer så skapar vi bra lag både på kort och lång sikt.

Ett tydligt exempel på detta är Djurgårdens IF där många duktiga Juniorer kliver fram en efter en och senast i går var det John Normans tur. John är ännu ett exempel på den hårda men individanpassade träning som finns och har funnits i Stockholm de senaste 10 åren där klubbar som Flemingsberg, Stocksund och Hammarby då gick i främsta leden och skapade något som i dag fler och fler har tagit efter. På den tiden tyckte många klubbar och förbund att dom var galna som tränade så mycket. Men i dag har andra klubbar, förbund och till och med USA Hockey insett att det inte finns några genvägar till framgång, utan att det är mycket och bra träning som gäller.

Nu finns varken Hammarby eller Stocksund kvar och Flemingsberg krigar liksom många andra klubbar i dag om att få ihop spelare i varje lag. Jag har fortfarande ett stort Flempan hjärta och hoppas att dom kan fortsätta att producera duktiga hockeyspelare trots det lilla upptagningsområde de har. Nu är det tillsammans med Flemingsberg i stället andra klubbar som jobbar hårt för att utveckla individer och som hela tiden försöker ligga steget före, men som sagt så har de flesta nu insett att träning är A och O för att lyckas.

Roger Dahlström har försökt att övertyga en så kallad "Storklubb" om detta, men i Aik så "visste" så många redan hur hockey skulle spelas och skötas så då valde många att gå till andra klubbar i stället. Jag tror på Roger och att på sikt så kommer han att lyckas, men han blir inte ensam utan det kommer att finnas många klubbar som tränar lika mycket och intensivt som Aiks ungdomar. Täby, Lidingö, Nacka, Flemingsberg och Tumba är några av de klubbar som har tagit efter eller har kvarlevor från den gamla Flempan, Hammarby och Stocksund kulturen.

Men Stockholms hockeyn måste bli bättre och tydligare över lag och jag tror att den viktigaste punkten är att storklubbarna slutar att värva spelare innan BJ. Låt de mindre klubbarna behålla sina spelare till U16 SM och skapa en större och bredare topp som slåss om SM guldet. Ett bra och tydligt exempel på detta i år är att lag som, Sde, Haninge och Flemingsberg som är 3 mindre föreningar i år har riktigt bra och slagkraftiga U16 lag.

Jag tycker att Storklubbarna med A-lag i Elitserien och Allsvenskan borde ta bort sin ungdomsverksamhet och bara satsa på Junior och A-Lag. Detta skapar just denna bredare topp som jag pratar om. Låt sedan dessa lag ha Try Outer för sina Junior lag och de spelare som inte platsar ska kunna stanna kvar i sina moderklubbar och fortfarande kunna spela BJ på en hög nivå.

Det finns mycket som kan bli bättre överallt och skulle det inte finnas så skulle utvecklingen stanna av och dö ut. Det är lätt att man slår sig för bröstet och inser hur bra allt är, men så fort man får den tanken så börjar det gå utför igen. Svensk hockey hade ett par riktiga guld år med OS och VM Guld 2006, då var vi riktigt stolta och glada och slappnade tyvärr av för en sekund och halkade efter. Men nu är vi på väg uppåt igen och ska visa resten av världen hur bra vi är och kan bli. Per Mårts har insett detta och vill som sina konkurrenter i Nordamerika fostra vinnare, eller rättare sagt duktiga hockeyspelare som älskar att vinna.

Fredrik Nygren

ADHD!

Är det bra att ha "damp" som hockeyspelare? Jag skulle vilja påstå det och jag skulle även vilja påstå att 2 av världens bästa hockeyspelare har vissa drag av det, en hade nummer 21 när han spelade och en har nummer 8.

Om vi använder Damp som ett annat ord för ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) så är det en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning där man kan ha koncentrationssvårigheter och svårt med socialt samspel, men inteligensen är dock inte påverkad. Tvärtom kan människor med ADHD ofta vara väldigt smarta.

Det som får mig att tro att dessa hockeyspelare har det och att det är en fördel på isen är det faktum att många människor med ADHD ofta är väldigt impulsiva och Hyperaktiva. 21an har jag aldrig träffat, men hans sätt att spela ishockey visar tydliga drag av detta. 8an däremot har jag träffat flera gånger och kan verkligen intyga att detta stämmer in på honom både på och utanför isen. Men det är ju samtidigt det som gör honom så bra, att man aldrig vet vad som ska hända och att han går på högvarv i varendra byte och kokar av energi.

Många kallar honom galen och det kanske stämmer, men samtidigt gör det honom till en fruktansvärt duktig hockeyspelare.

Behöver man ha en bokstavskombination för att bli en bra hockeyspelare? Absolut inte, och det finns fler spelare i NHL som inte har det än dom som har det. Så fortsätt att kriga på oavsett om du är impulsiv och hyperaktiv eller inte.

Jag säger som Kent i VM 97, "Häv i väg pucken till Peter!"

Fredrik Nygren

Try outer!

Nyss hemkommen efter ett hockey pass med Cameron, Zach och Kris, och sedan en lunch med Christian. I dag vart det en teknikbana på isen för tighta svängar och dragningar under små ytor. Sen jobbade vi mycket med direktskott och maskerade passningar.

Under lunchen med Christian så pratade vi lite om gemensamma planer och ideér om hur vi kan använda vår tid och våra hockeykunskaper från USA på bästa sätt. Det var ett givande möte och vi ska pratas vid igen snart och se vad vi kommer upp med. Vi har en väldigt liknande syn på hockey och våra intryck och tankar om amerikansk hockey verkar också vara liknande, så det passar bra att jobba ihop på någonting.

I går hade vi den näst sista Team Maryland träningen med båda mina lag och det vart match hela träningen. 2 blandade lag och mycket mål, 11-10 slutade matchen. Det var väldigt roligt och även jag var med och spelade, på Torsdag blir det föräldrarmatch.

Jag såg även mästarnas mästare i går där jag tyckte det var på tiden att Patrick Sjöberg åkte ut. Han är ju en katastrof på alla tävlingar och har bara varit bra på att snacka trashtalk, som de andra förvånansvärt har hakat upp sig på alldelles för mycket. Armand gjorde det riktigt bra och förtjänar att gå till final tillsammans med Louise och förhoppningsvis Brolin. Det är en väldigt kul och underhållande serie som jag tackar Svt Play för att jag kan se här i USA.

Denna vecka är det try outer för mina Washington All Star lag som jag ska coacha i sommar. Vi får se hur det kommer att se ut med antal spelare och så vidare. Jag hoppas på en bra uppslutning så att det finns många spelare att välja mellan.

När är det dags för Sverige att börja med Try Outer?
Jag tror att vi behöver göra detta snart för att kunna utvecklas i framtiden och bli bättre. Bort med avundsjuka, minska det orättvisa tänkandet och se fördelarna i stället och inför try outer vid 13 års ålder tror jag är det rätta alternativet. Självklart skall det finnas alternativ för alla spelare, men att spela på sin "rätta" nivå vid 13 års ålder är inget att skämmas över. Jag spelade själv i Div 2 som 13 åring men fick ändå chansen att spela högre upp redan ett år senare. Alla utvecklas i olika takt och därför ska det vara en ny try out varje år där ingen är självskriven eller klar. En viktig detalj är dock att en spelare som inte platsar rent sportsligt i ett första lag fortfarande ska ha chansen att träna så mycket som han vill så att han har en chans att utvecklas. Bara för att man är sen i sin sportsliga utveckling ska inte vara ett förhinder att träna och utvecklas så att man blir bättre.

I Sverige har vi en fördel som USA inte har och det är förmågan att som individ kunna spela med fler ålderskullar. Är man duktig så får man möjligheten att spela både med sin egen ålderskull och den över. Detta i sin tur gör att behovet efter try outer minskar då vi fokuserar mer på den individuella utvecklingen i Sverige mer än här. Men jag tror ändå att individen har en större möjlighet att utvecklas på sin rätta nivå, och detta gäller åt båda hållen. En spelare som är på tex Div.2 nivå mår inte bra av att spela Div.1 hockey då han sällan är med i spelet och får röra pucken. Samma sak gäller en Div.1 spelare som spelar Div.2 hockey, men åt andra hållet. Det går för lätt för denne spelare och han kan glida runt och göra vad han vill i stort sätt utan vidare hinder. Detta gör att denne spelare slår av på takten och presterar långt i från sin bästa nivå.

Jag tror även att Spring/summer hockey kan vara något för Sverige i framtiden. Där det finns tuneringar och lag för spelare som vill spela under denna period. Så kallade select lag som är så "läskigt" och främmande i Sverige. Samma sak ska gälla här, try outer men lag och tuneringar på alla nivåer.

Nu finns det så klart saker som talar emot mina ideér och jag är väl medveten om det, en sak är att Sverige är mindre än USA och antalet invånare och hockeyspelare skiljer sig väldigt mycket. Sveriges befolkning på 9 miljoner människor motsvarar ungefär New York City.

Men jag tror fortfarande att hockeyn kan få sig ett lyft i Sverige om vi börjar "elitsatsa" lite tidigare och lite annourlunda än vi gör nu. Jag är dock oerhört stolt över den svenska modellen som har gett oss så många duktiga spelare genom åren.

Alla som vill skall få spela ishockey!
Fredrik Nygren

Frågor till en tränare!

Jag fick i uppdrag att hjälpa en person med ett skolarbete och svara på ett antal frågor. Jag tyckte att frågorna var väldigt intressanta, så jag väljer att publicera dem tillsammans med mina svar här för er.

Vad är det med hockey som du tycker är bra för barnen? Kompisar, träningen, matcherna?
Jag tycker att ishockey och andra idrotter är utvecklande för barn på många olika sätt. Men just inom ishockeyn som är en lagidrott så lär sig barnen innerbörden av sammarbete och att vara en del av ett Team. Där får du lära dig ömesidig respekt och innerbörden av att kunna känna tilltro till andra individer. Man får även ofta vänner för livet inom en lagidrott och får lära sig hur andra människor fungerar i olika situationer. Samtidigt som dessa saker är oerhört viktiga så får man inte glömma den fysiska aktivitet som barnen utför, som är en viktig del i barnens uppväxt. I matcherna får man lära sig att lyckas och misslyckas, man får känna känslan av att vinna och förlora. Man inser att det är svårt att göra något på egen hand utan sina lagkamrater vid sin sida. Sist men inte minst så är ju möjligheten att bli riktigt bra och uppfylla sina drömmar och mål en väldigt viktig sak. Som ishockeyspelare så är det bara du själv som kan avgöra hur bra du vill bli, sen kan jag som tränare ge spelarna redskapen men de måste vilja själva.

Hur viktigt är det att spela match? Skulle du fortfarande vilja hålla på med hockey om det inte var matcher med barnen?
Matcherna är som ett test i skolan. Du jobbar hårt i en vecka på träningarna där får lära dig nya saker och utvecklas. Sedan blir matchen som ett prov där du har chansen att visa upp allt som du och ditt lag har tränat på. Så matcherna är ett oerhört viktigt moment i ishockeyn där du även får ett tävlingsmoment som för vissa barn kan vara svårt att finna i en träning. Många av barnen är beroende av just detta tävlingsmoment som tillfredställer dom. Jag älskar att hjälpa barnen i deras utveckling som ishockeyspelare och människor, visst är matcherna väldigt roliga men jag skulle nog gilla mitt arbete även utan matcher.

Hur viktigt är det att vinna? Är det viktigare att vinna och i så fall behöva ”bänka” någon än att alla får spela och det skulle innebära att ni inte vinner lika lätt?
Detta är en känslig fråga som är komplicerad men väldigt intressant och nyttig att diskutera. I mina ögon så är den individuella utveckling det viktigaste. Jag vill ge alla som vill och är beredda att göra allt för att bli bättre och uppfylla sina mål en lika stor chans att utvecklas. Många spelare vill göra allt för att uppfylla sina mål och vill samtidigt vinna allt som de ställer upp i, och då ska den möjligheten finnas. Jag coachar på den högsta nivån för barn och ungdomar där de flesta spelarna delar denna vilja att bli bättre och att vinna. Tränar man ett lag på den nivån så ser jag inget fel i att bänka spelare emellanåt eller toppa laget som det kallas. Tränar man däremot ett lag med lägre krav och en mer avslappnad och behaglig miljö så tycker jag inte att man ska bänka spelare. Men det skall vara ett fritt val hos barnet hur mycket dom vill satsa, det ska finnnas alternativ för alla. Vill man spela och träna hockey varje dag så ska man få göra det. Samtidigt som man ska ha möjligheten att träna och spela hockey 3 dagar I veckan om man hellre vill det. Ju högre nivå man spelar på och ju mer man vill träna desto högre blir kraven, och personligen tror jag att dessa barn gillar högre krav. Sen måste det finnas en åldergräns där man inte bänkar spelare under, i mina ögon ska denna gräns vara i 11-12 års åldern. Men även under denna ålder ska man kunna bänka spelare av disciplin skäl men inte för att vinna enskilda matcher. I bland kan en bänkning utveckla indivden och göra denne starkare, samtidigt som den självklart kan ha motsatt effekt också. Jag tror det är viktigt att vara tydlig som tränare, varför man bänkar en spelare så att denne har chansen att förbättra sina svagheter.

Hur viktigt är det att träna och hur mycket är lämpligt?
Vill man bli bäst så måste man träna mest, därför är träning väldigt viktigt. Vill man bli så bra som möjligt så måste man träna varje dag. Men alla vill inte bli bäst och då är träning inte lika viktigt, vissa barn vill bli bäst men inte träna så mycket, men låt dom behålla sina drömmar. Låt barnet själv avgöra hur mycket dom vill och ska träna. Det viktigaste när man tränar är att det är kul, och vissa barn tycker det är kul 3 timmar om dagen (varje dag), medan vissa barn tycker att det är kul 3 timmar i veckan. Låt barnen träna hur mycket dom vill. Mycket och allsidig träning utvecklar barnen.

Vad tror du det är som gör en tränare bra?
En bra tränare för mig är en tränare som ger spelarna redskapen att bli bättre och som kan motivera dem i både med och motgång. Tränaren måste ge kärlek och visa engemang och vilja i sitt arbete, en bra tränare är där för spelarnas skull.

Vad skulle kunna få dig att sluta träna barn i hockey?
Om jag skulle träna vuxna.

Tycker du att barn ska kunna hålla på med någon annan sport, om inte varför inte? Tror du din åsikt i denna fråga kan krocka med barnens? Vad tycker du i så fall om det?
Vill barnen hålla på med andra sporter så ska dom få göra det, de måste få välja själva vad de vill göra här i livet. Men självklart blir det svårt att syssla med 2 eller fler idrotter på högsta nivån samtidigt. Så spelar man tex ishockey på högsta nivå, så blir det svårt som 13 åring att samtidigt spela fotboll på den högsta nivån. Men jag tycker att man kan fortsätta på en lägre nivå med den ena sporten som man väljer, så att det inte blir 5-6 dagar i veckan med båda sporterna då det troligtvis kommer att bli många krockar.

Hur tycker du att en förälder ska vara när man har barn som idrottar?
En idealisk förälder för mig inom idrott ska vara stöttande och hjälpsam. Föräldern ska inte ställa för höga krav på sitt barn utan i stället lära barnet att ställa krav på sig själv som idrottsman/kvinna. Föräldern ska inte coacha barnet och berätta hur denne skall agera i olika situationer, utan i stället berömma och peppa barnet. Lär barnen att ta ansvar och hantera mycket av sin idrott själv, men ställ alltid upp och visa att du bryr dig. En bra förälder ser även om barnet trivs eller inte, och trivs barnet inte så måste man prata om detta med honom/henne och hjälpa till att hitta en bättre lösing.

Upplever du att barnen och deras föräldrar har samma mål med hockeyintresset?
Alldelles för ofta så har föräldrarna större intresse än barnet och man kan tro att det är pappa som vill spela hockey istället. En misslyckad karriär som ung gjorde att allt hopp ligger på barnets axlar, man ser sig själv i sitt barn och vill att han/hon ska lyckas i stället. Man ställer alldelles för höga krav på sitt barn och märker inte att denne tappar intresse och vilja, därför att en egens mål blir större än barnets. Jag har även sätt exempel där barnet vill väldigt mycket, men inte tillåts att bli bättre eller utvecklas för att föräldrarna inte tycker att barnet skall syssla med denna idrott. I båda fallen hämmas barnens utveckling och chansen att lyckas minskar dramatiskt.

Har du och barnen samma målsättningar med ishockeyn tror du?
Jag pratar ofta med dom om det och jag tycker det är viktigt för mig som tränare att förklara för dem vad det krävs för att uppfylla sina mål. Men jag påtvingar dem aldrig några målsättningar, utan försöker i stället hjälpa dom att skapa egna målsättningar som individer och jobba efter dessa. När det gäller lagets sportsliga målsättningar så tar jag fram dessa tillsammans med spelarna. Troligtvis så finns det alltid någon i varje lag som inte bryr sig så mycket om varken lagets eller sina egna målsättningar.

Vad tycker du gör hockey speciellt i förhållande till andra sporter?
Hockey är världens roligaste sport, den innehåller allt!

Fredrik Nygren

Undervisa!

Vad är det egentligen vi tränare gör och vilket ansvar har vi?

Den frågan tänkte jag extra på i dag när jag pratade med Dan då han sa att han vill att jag jobbar här i sommar. Han sa att jag skulle vara på isen mycket och fokusera på att "Teach" och det är ju just det vi gör, undervisa, vi ska lära våra adepter att spela ishockey och utveckla dom. Vi har alltså samma uppgift och ansvar som en lärare. När man åker till en träning med detta i bakhuvudet så blir den vardagliga träningen helt plötsligt mer utmanande och roligare för dig som tränare. Om du ser varje träning som en ny utmaning att lära spelarna något nytt så kommer du utvecklas oerhört mycket.

Var även öppen för nya idéer och tankar, och våga prova nya saker. Se på dig själv som en konstnär som vill skapa något nytt och måste prova dig fram innan det blir bra. Ta åt dig av andra tränare från både ishockeyn men även andra sporter och försöka att hitta din egen väg. Vi har mycket att lära av varandra och ingen har alla svaren eller är komplett.

I bland stirrar vi oss blinda för mycket på planering av träningen också tror jag, som förut så planerade jag aldrig men har med tiden blivit bättre och bättre på det. Men i bland så struntar jag i planeringen och bara går ut och skapar, och det är då de nya idéerna sätter fart och de nya övningarna dyker upp i huvudet. När man sitter hemma framför skrivbordet så är det så lätt att låsa in sig på alla gamla övningar man har i sin pärm eller block, och det är inget fel med det men i bland mår man bra av nyheter.

Man måste samtidigt bygga upp en stor övningsbank och ett brett planeringsblock i sitt huvud för att klara av dessa spontan träningar. Man måste ha en tanke på vad man vill göra och vad laget och spelarna behöver träna på. Vad var mindre bra i den senate matchen och vad kan vi göra bättre till nästa match. På detta sätt håller man sig till en röd tråd samtidigt som man får plats för nya idéer.

Du vill att jag ska undervisa, men bara om sånt som hör till sitt. Men ska jag undervisa så ska det finnas tid att undervisa fritt!

Fredrik Nygren