Höstmörker!

Det fanns en tid då jag tyckte om hösten väldigt mycket och såg den nog som min favorit årstid och visst har fina höstdagar sin charm med sol och färgglada löv där även en mörk dag med regn och rusk kan vara riktigt härlig. Men att det skulle vara min högst rankade årstid är inget annat än en stor lögn för mig själv om något melankoliskt och vemodigt mysigt. Man ska nog vara i ett visst tillstånd för att uppskatta hösten mer, lite olyckligt kär och väldigt filosofisk i sitt tänkande men just nu är jag varken det ena eller det andra. Jag mår bra i tillvaron och trivs bra på mitt jobb och dagarna passerar snabbt förbi, men jag blir trött av detta mörker utanför mitt fönster. Inget mysigt i det utan bara ett jobbigt mörker som inte ens bjuder på en tillräckligt härlig kyla som kör att du får knäppa den varma jackan hela vägen upp till hakan och andas ut stora moln ur din mun.

Nu är det dags för vintern att göra sitt inträde och färga marken vit med snö och lysa upp den just nu mörka tillvaron. Jag vet nu med säkerhet att sommaren är min bästa årstid och det är väl ingen hemlighet att man då och då längtar dit, även om den stressfyllda tillvaron med hockey dygnet runt är näst intill bortblåst för en stund. Men en solig vinterdag med skridskor på sjön och en varm kopp kaffe är riktigt bra det också.

I kväll styr jag mina steg mot Johanneshovs Isstadion där min kära Morfar en gång i tiden slet för sitt levebröd. Nu får Lars Winnerbäck lysa upp den mörka höstkvällen och göra den till något mysigt och kanske så får jag tillbaka lite av de där känslorna när jag faktiskt tyckte om denna tid väldigt mycket.

Lev väl,
Fredrik Nygren