Sometimes you win and sometimes you loose, säger man ju på engelska och det stämmer ju verkligen på alla ishockeylag. Ibland vinner man flera matcher än man förlorar och ibland förlorar man fler än man vinner. Ett lag är aldrig så dåligt som det visar i sina sämsta stunder och det är inte heller så bra som de visar i sina bästa stunder.
Men en sak är säker och det är att alla vet vad det beror på när man förlorar. Se bara på Djurgårns A-lag, då var ju nästan hela hockeysverige överens om att det var Hardys fel. Ny tränare in och Hardy ut. Vad hände? Man förlorar fler matcher än innan. Var det Hardys fel? Hmm..
Fel spelsystem, dåliga tränare, dåliga spelare osv. Experterna är många.
I min värld handlar det om att betala priset för att vinna och ju fler som har bestämt sig för att vinna ju större chans har man. Sen är det givetvis kvalitén på spelarna och deras tillsammans med tränarnas förmåga att få dem att sammarbeta som avgör jämnheten på resultaten.
En vinst ska betyda något för mig som individ om jag ska vara redo att betala priset, därför säger man ofta att motivation slår klass. Därför har vinnarskallar lättare att visa känslor vid vinst och förlust och dom som inte bryr sig så mycket visar ofta en oberörd min vid både vinst och förlust.
Eller vad sägs om det nya populära sättet i ungdomshockeyn att fira mål på? Att överdriva sin glädje till en falsk glädje som man bara visar för att håna sina motståndare? Det är många lag som har börjat med den i många olika åldrar och man ger ifrån sig ett tillgjort jubel ljud som låter ungefär så här: wow wow (med pipig röst).
Sann glädje för mig är när en individ i laget gör en prestation som får sina lagkamrater att jubla högt och applådera på ett sätt som gör att man blir stolt och glad. Denna glädje kan uppstå efter ett mål, tackling, räddning eller kanske ett blockat skott. Man märker rätt fort om det är sann eller falsk glädje från sina medspelare.
Eller är det någon som har sätt Foppa bete sig barnsligt efter ett mål framåt?
Tillbaka till Hardy Nilsson så tycker jag att han är en grymt bra tränare och han har ofta stått för någonting nytt och spännande i svensk hockey och vågat pröva nya vägar. Eller minns ni hur hyllad torpedhockeyn var när den var framgångsrik i Djurgården, men hur totalsågad han vart när det inte räckte hela vägen för tre kronor. Stackars karl, han fick till och med fly till ett annat land. Alla visste ju att hans spelsystem var värdelöst.
Jag undrar hur det kommer att låta när Pär Mårts hyllade ledarstil inte längre vinner medaljer, då kommer det att vara fel på honom också.
Jag själv kom hem från USA förra säsongen och märkte att det fanns mycket gott i den amerikanska hockey godispåsen, men många tyckte jag var en idiot. Nu är jag inte så unik längre för nu har alla sett "road to the winter classic" och insett att det amerikanska hockeymiljön (från ungdomshockey till NHL) är lite hårade och tuffare än vår. Så nu jublade till och med ett av de snällaste 96 lagen en av sina spelare när han lyckades boxa av hjälmen på vår spelare förra helgen. Men usch så hemskt hade de själva tyckt för ett år sen. Jag klandrar dom inte för dom har blivit inspirerade av sina idoler i NHL efter att ha sett tidigare nämnda dokumentär.
En vinnande taktik kommer inte att vara vinnande jämnt. En ny taktik ger ofta en nytändning precis som en ny tränare kan göra, men efter en tid så kommer det att komma motgångar igen. Då får man välja, byt taktik, tränare eller jobba vidare med det du tror på. Alla val kommer att vara vinnande nån gång men alla val kommer även att vara förlorande. För står man väl högst upp på bergets topp så finns det bara en väg att gå. Kan du komma ner från toppen snabbt, så kan du börja klättra upp mot den igen ännu snabbare. Så tro mig, en dag kommer Djurgårdens A-lag att börja vinna igen och det hade man gjort även med Hardy vid rodret. Så tänk till lite nästa gång innan ni ska bort med tränaren så fort laget visar motgångar.
Fredrik Nygren
No comments:
Post a Comment