Föräldrar och deras barns idrott!

God kväll, en lång helg lider mot sitt slut och jag är trött och är redo för sängen strax.

Jag har precis kommit hem efter en match med "Rebels" där vi förlorade med 8-1 och jag blev ända målskytt för oss. Vi mötte ett riktigt bra lag som var det aggresivaste vi mött så här långt i serien, dom satte hård press på oss över hela banan. Jag drog även på mig min första utvisning och hamnade nästan i ett slagsmål efter att jag fick en ful chrosschecking bakifrån.

I morse så vann båda lagen igen mot North Jersey Avalanche, 98 med 5-2 och 97 med 6-0. Efter 97 matchen så fick jag och min assisterande coach John mycket beröm av deras coach som tyckte att vårat lag spelade väldigt bra ishockey och att spelarna var väldigt disciplinerade och lyssnade väl på våra instruktioner. Han tyckte vi var ett av de bättre lagen han hade sätt så det var väldigt kul att höra. Det är denna feedback och från spelarna som är roligast att få, när en förälder ger feedback är det svårare att lyssna då man vet att i medgång så är dom glada och i motgång alltid besvikna.

Sen tittar alltid föräldrar ur sitt eget barns perspektiv och prestation, har sitt eget barn en dålig match men laget spelar jätte bra och vinner så är allting ändå skit, träningar, laget, coachen och spelet. Ja, allting är katastrof och dom vet minsan hur man ska göra i stället, hur man ska träna och gå till väga för att utveckla ungdomar som vill spela ishockey. Titta bara när dom själva tränade laget eller hjälpte till på isen när spelarna var 7-8 år och deras egen son var lagkapten och i första femman och gjorde massa mål, då var det ordning och reda.

Så feedback från föräldrar skall du som tränare akta dig för, både positiv och negativ kritik. Lyssna, filtrera och gå vidare.

Det är även ett stort problem med så kallad föräldrar coaching. Jag förstår att som förälder vill man hjälpa till och få ut så mycket som möjligt från sitt barn. Men när man börjar prata taktik hemma som inte stämmer överens med lagets eller coachen taktik så blir det ett väldigt stort problem. Barnet kommer alltid att lyssna på pappa eller mamma, men vill samtidigt inte svika sin tränare och sitt lag. Därför hamnar barnet i en väldigt svår situation där man blir osams med sig själv och mår dåligt av all press. Därför uteblir resultatet och barnet känner bara en stor ångest och är rädd för att misslyckas.

Detta händer ofta och i stället för att inse sitt eget misstag så går förälderns missnöje och ilska ut över förutom sonen också hans coach som förstås är ansvarig för att sonen inte presterar som han ska enligt pappa. Då är det fel på träningarna och coachens ledarskaps förmåga istället för föräldrar skapet. Det är bevisat genom min egen uppfattning att barnet spelar mycket bättre ishockey när inte pappa och i vissa fall mamma är och tittar på matchen. Detta tror jag beror på den press att prestera som man känner när pappa eller mamma är där och tittar. Man blir spänd och vill visa att man kan spela som dom vill och i stället låser sig allt. När föräldrarna inte är där spelar man i stället mer för sig själv och laget och kan spela mer avslappnat än annars.

Som förälder så är det viktigt att stötta och vara positiv till sitt barn, ge dem mycket positiv feedback och berätta inte hur dom ska göra och inte göra på isen. Barnen känner redan den pressen och får instruktioner från sin coach. Låt barnen ha roligt med sin idrott och stötta dem i ur och skur utan att sätta press på dem.

Låt dina barn få leva där dom trivs!

Fredrik Nygren