Jag kommer från en plats där jag kunde leka fritt på gårdar och torg, tog mina första skridskoskär på en frusen sjö. När jag ser vattentornet från berget så vet jag att jag är nära mitt barndomshem. Vi hade alla våra speciella ställen där vi såg tiden passera förbi och vi växte upp. Vi skulle alltid hålla ihop och de olika livsstilarna avlöste varandra.
Jag jagade ofta en svart puck i en rink och fick mindre tid till annat, motivationen gick upp och ner men i de äldre tonåren gick det hyfsat bra.
Jag träffade dig och föll pladask, jag märkte att kärlek var ett gift som tog över ens tankar fullständigt. Jag insåg att jag höll väldigt hårt om det jag höll kärt, därför gjorde det också väldigt ont när du försvann.
En dag fann jag tjusningen med att hjälpa andra med något det verkligen tyckte om. Jag upptäckte att det var någonting för mig och lät mina egna drömmar om storhet och framgång på isen stå åt sidan för en framtid som en motivationshöjare åt andra. Inspirerad av gamla tränare så ville jag bli den tränare jag själv aldrig hade haft. Den som kunde förstå och prata med spelarna, men ändå vara den som fattade jobbiga beslut och bestämde över laget. Spelarna skulle känna en trygghet under mina vingar.
Jag hade haft en tränare själv som verkligen trodde på mig och ville lyfta mig till skyarna men honom lämnade jag efter 4 veckors träning. Ett dumt beslut i efterhand men då kanske jag aldrig hade blivit den jag är i dag. Under honom kände jag att jag skulle bli bäst, han lyfte upp mig i J20 efter 3 träningar med J18 som första års Junior. Ett förtroende som jag aldrig riktigt vet varför jag lämnade, jag trodde att jag skulle ha samma chans överallt och valde att gå tillbaka till min gamla klubb som låg närmare mitt hem. Här mötte jag för första gången på en tränare som frös ut mig. Han tyckte ju att jag var en idiot som svikit honom för en månad i den andra klubben. Kanske stärkte detta mig, men jag vet fortfarande inte hur. Det är egentligen helt galet hur jag kunde stå ut med detta under ett helt år, men är man ung så tror man att negativa tankar om någon kommer att göra ont i dem, ungefär som en voddo docka. Men den enda som mådde dåligt var jag. Ris till Tommy!
Jag tänker på nästa gång jag träffade en tränare som verkligen trodde på mig, 19 år gammal och fick debutera i första femman i A-laget. Men efter en sen ankomst till en samling på grund av ett missförstånd så vart jag förpassad till bänken. Ris även till Janne för det förtroendet, vissa är mer långsinta än andra och jag fick tugga knopp en hel säsong.
Jag gav mer eller mindre upp efter detta och la mer tid på tränarrollen som var så himla rolig. Ros till dig och tack för att du tog mig under dina vingar Roger, du är en fantastisk ledare.
Stocksund vart nästa anhalt efter ett par år i Flemingsberg. Nu kunde jag ägna all min tid åt hockeyn och det gick ju rätt bra. Här träffa jag en galen gubbe som hette Per, han liksom Roger betydde mycket för mig och min utveckling. Per är även han fortfarande en stor förebild och jag hoppas att han läser detta över sin Latte på Café Princess på Lidingö.
En dag ringde min barndomsidol Nylander och jag blev förpassad till ett liv i exil i USA under 2 år. Där ändrades jag nog mycket som tränare och kunde efter några månader bli mer intensiv i min ledarstil. Inspirerad av den amerikanska kulturen tillsammans med det bästa från Sverige så hittade jag min roll som ungdomstränare i USA. Min relation och öppenhet till spelarna fanns dock kvar och hade man mig som tränare så skulle man må bra som människa. Men jag vet självklart att jag har sårat spelare som kanske inte har fått den chans de tycker att de förtjänar och jag förstår dem samt hoppas att de gör allt för att uppfylla sina drömmar.
Solen sken i Mars förra året och jag kunde tillsammans med hela min nya klubb stå högst upp på pallen för en dag. Nu har det gått ett år och nya äventyr väntar.
Jag kommer från en plats med höga berg och djupa dalar där en sjö avgränsar platsen från en annan del av samma kommun. En plats med andra förutsättningar och en annan levnadsstandard. Jag växte upp tillsammans med min familj och mina vänner där jag oftast kände en trygghet. De personerna och den platsen har format en del av mig. En dag på Arlanda klev Fredrik på ett plan samma Fredrik som en gång klev ut från falkbergsskolans portar med stora drömmar om att leva på ishockey i Nordamerika. Jag är en av alla människor i denna värld, varken mer eller mindre. Jag har fortfarande drömmar och kanske lyckas jag uppfylla någon av dem..
Fredrik Nygren
